Världskriget

Igår när jag kom hem från mötet så var klockan sisådär 19:15 eller något sådant.
Hög tid för barnen att gå och sova.
Det tar nämligen en stund för dem att varva ner och somna.

Förslaget att gå och lägga sig föll inte i smaken för de små herrarna kan jag säga.

Andreas försökte en lång stund att låtsas som ingenting... medans Jon exploderade i vanlig ordning.

Andreas började helt plötsligt studera legobitarna han höll på med otroligt noga allt för att förhala tiden.

Jon gick igenom hela registret av våldsamma utfall, skrik, fräs, spott, karatesparkar, lägga sig på rygg och vifta med armar och ben och tillsist men dock inte minst tog han till det sista att tillgå...gråt...och då snackar vi inte om lite små gråtande och att en långsam tår rinner ner för kinden precis som på barnen på de där tavlorna som konstnären Bruno Amadio målade.
Utan här snackar vi om stor gråt och tårar som sprutar a´la vattenspridare.
Slutade med att N fick lyfta upp honom i sängen.

I sängen fortsatta han att gorma och sparkas.
men när han märkte att det inte gick hem så gav han sig och vände sig på sidan och stirrade in i väggen.
Jag slappnade av lite och tänkte att nu är dagens världskrig över. (Andreas hade vid det här laget redan somnat)
Då hör jag lite halvkvävt från Jon: "ävla mamma".
Jag andas in lite och skall precis säga att man inte får säga så...då jag hör : "gonatt...älskar dig mamma *jäsp*"

Hm han vet hur han skall sköta det hela om vi säger så...